Kakkoi

Jag hör bara mitt hjärta.
Dunkandet i öronen är bedövande och jag hör inte skriken.
Världen verkar ha tappat all sin färg och jag stirrar ner på mina händer där jag håller en sniper.
Var kom den ifrån..?
Runt omkring mig springer folk framåt, men jag är förstenad, min kropp verkar inte vara min att styra längre.
En explosion precis intill mig väcker mig ur mitt paralyserade tillstånd och jag börjar springa jag med. Fienden ligger i bunkrar ca 500 meter framför mig, täckta av buskar och ännu längre bakom dom finns en gles skog.
Rundar ett hinder av taggtråd och hinner precis upptäcka minan på marken innan jag hunnit sätta ner foten. Kastar mig åt sidan och tjejen som kommer bakom mig gör misstaget jag precis undvikit.
Hon har inte en chans.
Drar ihop mig i fosterställning och skyddar huvudet när det börjar regna sten och grus över mig. Kollar försiktigt upp och ser att hon fortfarande lever, men med ena benet bortsprängt en bra bit upp på låret. Hon stirrar vilt på stumpen av kött som bara hänger kvar, benpipan syns tydligt och hon rör på läpparna, men får inte fram ett ljud.
Jag krälar fram till henne, börjar dra fram tygremsor ur min ena sidoficka på byxorna och lindar stumpen för att stoppa blodflödet. Hon lägger huvudet sakta bakåt och låter ett lågt klagande ljud formas, men gurglar till och hostar upp en mängd blod. Jag kollar upp, sliter sönder hennes redan trasiga jacka och ser ett stort hål i hennes t-shirt och mage. Jag vänder mig snabbt åt sidan, överväldigad av synen och kräks.
När jag ser mot henne igen så har hon dött, ögonen fortfarande öppna, kollandes mot himlen. Jag sluter dom sakta, ber Gud om Hans välsignelse över henne i livet efter detta och kramar mitt eget kors runt halsen.
Måtte jag inte möta samma öde.

Allt hände på bara nån minut, men fienden har redan börjat mobilisera sig och attackera på nytt. Min pluton är helt borta så jag börjar spana efter skydd istället.
Ca 100 meter från min högra sida så ser jag ett förfallet skjul, knappt ens värt att kallas skjul längre, men det är bättre än inget.
Kollar på tjejen på marken bredvid och hör min kaptens ord ringa i öronen:
Du överger aldrig vare sig dina döda, dina sårade eller dina vapen!
Hukar mig bredvid den livlösa kroppen och kastar upp henne över min vänstra axel, ledig med höger arm för att kunna skjuta, men inser på samma gång att om jag blir beskjuten på nära håll så har jag inte en chans att få upp snipern i tid.
#&%¤&/...
Med tjejen över axeln, vapnet i andra handen och en ryggsäck med fältskärarlådan och bandage i så springer jag allt vad jag kan mot skjulet. Hör skott avfyras, men på så pass långt avstånd att dom får svårt att träffa ett rörande mål.
Kastar mig ner på marken bakom den knappt bärande väggen med flickan ovanpå mig så att om dom skjuter igen så träffar dom henne.
Hellre hon än mig..
Ser till att den lilla väggen som fortfarande står upprätt täcker oss båda och jag tar upp min sniper, äntligen fri till att kunna använda den!
Märker nu också att jag skrapat upp en stor bit av benet på min uniform vid nåt tillfälle och kängan ser löjligt stor ut mot mitt bara ben. En tystnad och ett lugn verkade ha sänkt sig i en liten stund när jag filosoferade över denna lilla detalj innan jag skjuter bak min hjälm på huvudet för att den inte ska slå i vapnet, metodiskt sätter på lasersiktet på plats på snipern och placerar den skymd bakom en buske intill den knappt skyddande väggen och låter siktet dra en vända över fienden.
Där är tre.. En ensam..? Nej, dom var två.. fyra stycken.. Och sex stycken vid kanonen..
Jag känner hur svetten rinner utmed ryggen på mig och hela min ena sida är våt, stinkandes av blod från tjejen som jag bar på.
Tar ett par djupa andetag, kollar i siktet igen och väljer att skjuta mot dom vid kanonen.
Om fler från min sida är kvar så hjälper jag dom frigöra kanonen, vi måste ta kanonen.
Siktar på den ena av två som står nära varandra, kan kanske skjuta båda om jag är snabb.
Lasersiktet sveper över den enes ansikte och skottet är obarmhärtigt. Blir svårt identifiera henne utan hennes dogtag..
Flyttar blixtsnabbt snipern en millimeter åt vänster och skjuter den andra rakt i axeln.
Det skapar omedelbar rörelse hos fienden och dom börjar beskjuta mitt skydd.
Jag slänger mig in bakom väggen, träet ger vika och stora bitar flyger omkring mig medans jag skyddar ansiktet och huvudet. Måste förflytta mig igen och beräknar att det är ett par hundra meter till skogen härifrån.
Det är bara att försöka!
Slänger tjejen över axeln igen, mitt hår klibbandes mot halsen av hennes blod och sitter i utfall, redo att springa när som helst.
Samlar mig en sekund och tar ett djupt andetag innan jag snabbt ställer mig upp och börjar springa för allt vad jag är värd.
Hinner inte komma mer än 60-70 meter när jag blir skjuten med ett par tre skott i sidan, trillar och tappar flickan medans jag tar mig om höften i en brinnande, outhärdlig smärta.
Fram springer två fiendesoldater och siktar mot mig medans jag ligger där och försöker kolla upp trots att ansiktet är halvt tryckt mot marken. Dom skriker nåt till mig på ett språk jag aldrig hört och jag tänker hur absurt det är att jag inte ens vet var mina fienden är ifrån.
Den ena tar ett tag om min arm och drar mig upp till stående position medans den andra fortsätter skrika, frågor antar jag, och håller sitt vapen siktat mot mitt huvud.
Håller handen hårt tryckt mot sidan och känner det varma blodet rinna mellan mina fingrar.
Jag kollar mot himlen bakom mina fångare och ler lätt medans jag börjar nynna på en sång som verkar spelas avlägset.
Last night I had a dream about you, in this dream, I'm dancing close beside you.. Nanana...
Nanana?!

Kollar snabbt upp från kudden där jag hade begravt mitt ansikte och kastar mig efter mobilen, den slutar ringa vilken sekund som helst, men hinner svara!
"Eh.. Hallå..?" Lite omtumlad av att ligga i min egen säng och inte på stridsfältet jag just var.
"Hallå! Det är mamma! Väckte jag dig?"
"Nej då, ingen fara, jag.. eh.. var vaken..."
"Okej! Skulle bara kolla att allt var bra med dig, kan ringa sen ikväll med!
Är på konferans på backagården förstår du, det är jättevacker här! Älskar dig, puss!"
Klick.

Helt sjuk dröm.
Men det var faktiskt fruktansvärt skönt att inte drömma om Simon.
Var nog första gången på minst 3 veckor som jag kommer ihåg en dröm och den inte handlade om honom.