Kakkoi

Efter en veckas, någorlunda, lugn och ro så drömde jag om honom igen.
Jag hatar mig själv.

Helgen hade varit hur trevlig som helst med Nadja som hälsat på från Stockholm.
Vi hade inte gjort så mycket, mest hängt på stranden och sen så gott som somnat i soffan på lördagkvällen och söndagen var slapp den med.
Körde henne till flygplatsen och åkte sen till pappa där jag skulle ta bussen hem vid 21-tiden.
Gick ut och ställde mig för att vänta dom sista 10 minutera utomhus för det var så fruktansvärt varmt i pappas lägenhet.
50 meter ifrån mig satt 5-6 killar på sina sporthojar och gjorde sig klara för att åka iväg i äkta citystajl = utan skinnställ och knappt ens med hjälm.
Dom startade och drog iväg upp i 100 på bara några sekunder.
"Puckon.. Varför ska folk alltid köra som idioter här..? Hoppas nån skadar sig rejält så dom kanske lär sig använda skydd."
Bussen dök upp nån minut senare och jag satte mig på första sätet i den så gott som tomma bussen.
Vi körde förbi första hållplatsen, men sen saktade chauffören plötsligt in, verkade försöka köra om några som ställt sig direkt till höger, men stannade helt när vi inte kom emellan bilarna till höger och en som stod mitt i vägen.
Men varför står det en bil där? Det ser ju ut som en olycka, men var är den andra bilen?
Jag lutade mig framåt, men såg ingen annan bil på varken vår sida eller den vänstra.
Vi stod precis intill den krockade bilen och chauffören gick ut, och verkade kolla hur den unga bilföraren, som hade lyckats ta sig ut från främre passagerarsidans dörr, mådde medans han ropade till folk att ringa efter ambulans.
Jag satt kvar i bussen och såg hur folk började välla ut från husen runt om, men höll sig på avstånd.
Jag kollade ned på gatan utanför och såg en fälg och en massa kolfiberbitar från en silvrig huv.
"Men bilen är ju blå.. Vad tusan har hänt??
Gick ut ur bussen och väl där såg jag bakdelen på en motorcykel sticka fram bakom bilen. Bensin hade redan hunnit bilda en stor pöl på marken som snabbt rann förbi min fot och ett krossat hjälmvisir som låg ett par meter bort.
I och med att vi var typ först på plats så drog jag upp mobilen medans jag snabbt närmade mig bilen och rundade den för att sedan stelna och stirra.
Motorcykelns framdel var i bitar och hela förarsidan på bilen var intryckt och krossad, och det var även motorcyklistens skalle...
Killen måste ha avlidit direkt, inte en chans att för nåt annat.
Det var verkligen det mest avskyvärda jag sett i hela mitt liv. Hjärnsubstans ihop med hjälm- och skallbensbitar och hans deformerade kropp.
Fy för...

Jag stod paralyserad när det helt plötsligt kom fram en bastant kvinna i mjukisbyxor och t-shirt och sa till mig att gå nån annanstans och stå ivägen. Kom osökt att tänka på mannen som brottade ner en kille utanför mitt jobb och skrek att han gör en "civilarrest" i polisernas frånvaro.
Nån borde talat om för honom att vi inte har nåt sånt.
I vilket fall, den dumma kvinnan sa till mig att "take a hike" medans hon själv gick fram till kroppen, vände sig om och gick blek tillbaka till trottoaren. Dumma, nyfikna, enfaldiga människa..
Nu anlände den första ambulansen och brandmännen också och folk blev ivägkörda från platsen.
Jag gick darrande tillbaka till bussen och fick svara på några frågor som en kille från räddningstjänsten ställde innan vi fick lov att åka vidare.
Fick sånt fruktansvärt dåligt samvete på bussresan hemåt för att jag hade önskat att nån skulle skadas för att dom kör som idioter på just den gatan, satt och bet sönder läppen för att inte börja stortjuta där och då.
Kom fram till Gustav Adolfs torg där jag ringde min pappa på en gång och berättade vad som hänt medans jag gick darrande hemåt. Han sa att han kommer och plockar upp mig så jag kunde sova hos dom och inte behövde vara själv ikväll.
Väl hos mig så kramade han mig och frågade, lite ut i luften, varför alla såna här dramatiska saker ska hända mig.
Beats me..