Harakiri med mat.
Jag är en dag efter med inläggen! Får försöka komma ifatt genom att blogga en nu på morgonen om gårdagen och sen en ikväll om idag.
Så gör vi!
Jag vaknade på söndagen och var fortfarande skitförbannad över hela Mcdonaldsgrejen, men låg kvar en liten stund i sängen och bad, med sammanbitna tänder, om att Gud skulle välsigna dom och att jag skulle få kraft till att släppa det och förlåta dom. Sen så önskade jag dom maginfluensa lite i smyg.. Men jag hoppas Gud inte lyssnade på det.
Sen så flyttade jag, mamma och Marcus grejer till förrådet som jag precis tömt.
Kändes som jag höll på att springa "idioten" när jag stod och staplade lådorna på Shurgard. Igen.
Dagen gick rätt så mycket på räls, köpte en ny locktång för min egna har försvunnit nånstans och jag kan inte för mitt liv hitta den. Trist, för den var helt sjukt bra.
Så ringde pappa på kvällen och berättade att dom skulle äta på restaurang med dom två tjejerna som jag ska guida i Linköping och Stockholm (läs tidigare inlägg) och frågade om jag ville med och hinna träffa dom innan vi ska svettas ihop i ett baksäte i 5-6 timmar.
Gratis mat tackar jag inte nej till!
Väl på restaurangen så visas vi till ett bord med plats för ca 15 personer och inser att det här inte blir nån lugn, stilla middag för att bara lära känna dom två tjejerna.
Efter ett litet tag så strömmar det in en hel drös med vietnameser och so the shit has hit the fan.
Pappa kollar på mig, ler, tar fram sin iPod Touch och säger: "Ja, nu kan du ta fram din iPod för du kommer inte förstå ett skit av vad dom säger."
Men så dyker dom två tjejerna upp och dom visade sig vara grymt trevliga och roliga! Ett år äldre än mig och båda hade varit utbytesstudenter i Japan och läst Japanska i high school. Jag tömde dom helt på information om ALLT! Sen så satt vi och lärde varandra en massa användbara uttryck på olika språk.
Men maten..
Jag säger då det - jag höll på att dö. Det var förbi paltkoma, det här var verkligen så att jag hade kunnat lägga mig i ett hörn och självdö.
Vi startade med soppa som förrätt, väldigt god med kyckling och sånt.
Sen så kom det som jag tänkte var huvudrätten: anka ihop med små dessertknyten bredvid. Var så sjukt gott!
Hade varit riktigt hungrig innan vi började äta så jag åt rätt rejält, snabbt och koncentrerat.
Så plocka dom undan och jag frågade efter kaffe, servitören bara log och frågade om jag verkligen ville ha kaffe redan.
"Eh.. Ja? Vadå redan?"
"Ni har ju precis börjat." Så gick han.
"Vadå bara börjat??"
Två minuter senare så kommer det ännu mer mat fram, denna gången en köttgryta med svamp.
Tar en liten portion för att va artig, men så fort jag blev klar så hivade nån vänligt inställd vietnamesiska på mer mat med orden: "Ät mer! Ät mer!".
För att förkorta historien lite så säger jag bara att det var en otroligt massa vietnamesiska, mycket engelska och en hutlös mängd mat:
Harakiri med mat.
HELT sjukt. Finns inte ord för hur mätt jag var.
Åkte hem till pappa sen och kollade på Anchorman.
Det sista jag kommer ihåg av den är: "He had a voice that could make a wolverine purr and suits so fine they made Sinatra look like a hobo.", då log jag, la mig tillrätta och sov till ljudet av filmen.
Så gör vi!
Jag vaknade på söndagen och var fortfarande skitförbannad över hela Mcdonaldsgrejen, men låg kvar en liten stund i sängen och bad, med sammanbitna tänder, om att Gud skulle välsigna dom och att jag skulle få kraft till att släppa det och förlåta dom. Sen så önskade jag dom maginfluensa lite i smyg.. Men jag hoppas Gud inte lyssnade på det.
Sen så flyttade jag, mamma och Marcus grejer till förrådet som jag precis tömt.
Kändes som jag höll på att springa "idioten" när jag stod och staplade lådorna på Shurgard. Igen.
Dagen gick rätt så mycket på räls, köpte en ny locktång för min egna har försvunnit nånstans och jag kan inte för mitt liv hitta den. Trist, för den var helt sjukt bra.
Så ringde pappa på kvällen och berättade att dom skulle äta på restaurang med dom två tjejerna som jag ska guida i Linköping och Stockholm (läs tidigare inlägg) och frågade om jag ville med och hinna träffa dom innan vi ska svettas ihop i ett baksäte i 5-6 timmar.
Gratis mat tackar jag inte nej till!
Väl på restaurangen så visas vi till ett bord med plats för ca 15 personer och inser att det här inte blir nån lugn, stilla middag för att bara lära känna dom två tjejerna.
Efter ett litet tag så strömmar det in en hel drös med vietnameser och so the shit has hit the fan.
Pappa kollar på mig, ler, tar fram sin iPod Touch och säger: "Ja, nu kan du ta fram din iPod för du kommer inte förstå ett skit av vad dom säger."
Men så dyker dom två tjejerna upp och dom visade sig vara grymt trevliga och roliga! Ett år äldre än mig och båda hade varit utbytesstudenter i Japan och läst Japanska i high school. Jag tömde dom helt på information om ALLT! Sen så satt vi och lärde varandra en massa användbara uttryck på olika språk.
Men maten..
Jag säger då det - jag höll på att dö. Det var förbi paltkoma, det här var verkligen så att jag hade kunnat lägga mig i ett hörn och självdö.
Vi startade med soppa som förrätt, väldigt god med kyckling och sånt.
Sen så kom det som jag tänkte var huvudrätten: anka ihop med små dessertknyten bredvid. Var så sjukt gott!
Hade varit riktigt hungrig innan vi började äta så jag åt rätt rejält, snabbt och koncentrerat.
Så plocka dom undan och jag frågade efter kaffe, servitören bara log och frågade om jag verkligen ville ha kaffe redan.
"Eh.. Ja? Vadå redan?"
"Ni har ju precis börjat." Så gick han.
"Vadå bara börjat??"
Två minuter senare så kommer det ännu mer mat fram, denna gången en köttgryta med svamp.
Tar en liten portion för att va artig, men så fort jag blev klar så hivade nån vänligt inställd vietnamesiska på mer mat med orden: "Ät mer! Ät mer!".
För att förkorta historien lite så säger jag bara att det var en otroligt massa vietnamesiska, mycket engelska och en hutlös mängd mat:
- Soppa
- Anka
- Köttgryta med svamp (tar min kopp kaffe här med)
- En hel fisk
- Krabba
- Efterrätt
Harakiri med mat.
HELT sjukt. Finns inte ord för hur mätt jag var.
Åkte hem till pappa sen och kollade på Anchorman.
Det sista jag kommer ihåg av den är: "He had a voice that could make a wolverine purr and suits so fine they made Sinatra look like a hobo.", då log jag, la mig tillrätta och sov till ljudet av filmen.
Kommentarer
Trackback
